Ah visstja
Lägenheten.
Vi skulle skriva på kontraktet häromdagen. Var tvugna att skynda på för att killarna som hade den skulle "resa bort nästa vecka". Det var ett sådant som vi skulle ta över från dem, vilket innebär att vi skulle ha lägenheten i ett halvår, till september. Depositionen låg på
24 000. Dagen innan vi skulle träffas fick vi ett sms om att vi skulle ta med pengarna, kontant.
"..."
tänkte vi, och svarade att vi gärna vill se kontraktet och träffa hyresvärden först, och i så fall ville vi öppna ett konto där ingen kommer åt pengarna (man måste ha motpartens underskrift för att få ut dem). Svaret blev att hyresvärlden var en gammal man. Han ville gärna ha pengarna i cash. Men vi blev försäkrade om att han var en seriös människa som drev en stor verksamhet och hade lägenheter över hela Stavanger.
"..."
tänkte vi och sa att vi kommer jättegärna på mötet imorrn, utan pengar.
När vi anlände blev vi varmt mottagna av den gamle, gamle mannen. Han skakade våra händer och pratade om det mesta man kan prata om, utan att säga sitt namn. Väl inne i lägenheten satt charmbollen Maurius (ca 1.20 meter i diameter med svarta ringar runt ögonen) som vi hade haft kontakt med, i soffan och hälsade oss välkomna. Vi satte oss ner med honom och den gamle, gamle mannen utan namn och började prata om kontraktet. Frågan om depositionen kom inte upp. Mot slutet när han började humma och överräcka en penna fick jag panik och blev tonårstrotsig; "MEN ASSÅ..... Man brukar faktiskt öppna ett konto!!!".
Den gamle, gamle, gamle, gamle mannen förklarade då att han inte gillade att krångla med banker och sådant. 24 000 kronor är inte så mycket pengar att man behöver öppna ett KONTO. Egentligen kan vi förstöra lägenheten för mycket mer pengar än så. Det hela handlade om tillit, sa han och klappade mig faderligt på ryggen. Samtidigt tyckte den gamle gamle gamle gamle gamle gamle mannen att vi självklart skulle känna oss trygga och kunde gå hem och tänka på saken om vi ville. Vi kunde kontakta Maurius och komma över och skriva på kontraktet och ge honom pengarna, om det var så. Som tur var SKULLE Maurius visst inte bort nästa vecka.
Vi gick hem den kvällen i Stavanger till vårt lilla kyffe, sen smsade vi den gamle, gamle, gamle, gamle, gamle mannen att vi gärna inte ville ha hans lägenhet.
/T
Vi skulle skriva på kontraktet häromdagen. Var tvugna att skynda på för att killarna som hade den skulle "resa bort nästa vecka". Det var ett sådant som vi skulle ta över från dem, vilket innebär att vi skulle ha lägenheten i ett halvår, till september. Depositionen låg på
24 000. Dagen innan vi skulle träffas fick vi ett sms om att vi skulle ta med pengarna, kontant.
"..."
tänkte vi, och svarade att vi gärna vill se kontraktet och träffa hyresvärden först, och i så fall ville vi öppna ett konto där ingen kommer åt pengarna (man måste ha motpartens underskrift för att få ut dem). Svaret blev att hyresvärlden var en gammal man. Han ville gärna ha pengarna i cash. Men vi blev försäkrade om att han var en seriös människa som drev en stor verksamhet och hade lägenheter över hela Stavanger.
"..."
tänkte vi och sa att vi kommer jättegärna på mötet imorrn, utan pengar.
När vi anlände blev vi varmt mottagna av den gamle, gamle mannen. Han skakade våra händer och pratade om det mesta man kan prata om, utan att säga sitt namn. Väl inne i lägenheten satt charmbollen Maurius (ca 1.20 meter i diameter med svarta ringar runt ögonen) som vi hade haft kontakt med, i soffan och hälsade oss välkomna. Vi satte oss ner med honom och den gamle, gamle mannen utan namn och började prata om kontraktet. Frågan om depositionen kom inte upp. Mot slutet när han började humma och överräcka en penna fick jag panik och blev tonårstrotsig; "MEN ASSÅ..... Man brukar faktiskt öppna ett konto!!!".
Den gamle, gamle, gamle, gamle mannen förklarade då att han inte gillade att krångla med banker och sådant. 24 000 kronor är inte så mycket pengar att man behöver öppna ett KONTO. Egentligen kan vi förstöra lägenheten för mycket mer pengar än så. Det hela handlade om tillit, sa han och klappade mig faderligt på ryggen. Samtidigt tyckte den gamle gamle gamle gamle gamle gamle mannen att vi självklart skulle känna oss trygga och kunde gå hem och tänka på saken om vi ville. Vi kunde kontakta Maurius och komma över och skriva på kontraktet och ge honom pengarna, om det var så. Som tur var SKULLE Maurius visst inte bort nästa vecka.
Vi gick hem den kvällen i Stavanger till vårt lilla kyffe, sen smsade vi den gamle, gamle, gamle, gamle, gamle mannen att vi gärna inte ville ha hans lägenhet.
/T
Kommentarer
Trackback
