trengerpenger

Marcus (som idag för övrigt stannade bussen genom att se prostituerad ut, busschauffören skrattade) lämnar mig vid köpcentret Kilden, varpå Bon Iver och regn istället får sällskapa mig hem. När jag kliver av har min fot somnat. Jag försöker låtsas som ingenting men det kittlar och jag börjar skratta. Väljer då att gå som att jag har ett träben. Ångrar mig, vill inte se ut som en idiot, stannar genast med benet i luften (ca; häst som vägrar på tävling) Går. Vägrar. Går. Skrattar. Vägrar. Går. Blir arg. Gnäggar. Folket vid bussen viker skräckslaget undan, vill skrika "JAG ÄR MOSES, NI ÄR HAVET!!!1! "

Foten vaknar, lyckas samarbeta med sin respektive och de fortsätter resan hem. Huvudet registrerar omgivningen i slow motion, men är inte så uppmärksam eftersom reptilhjärnan är inställd på mat och dator. Öppnar alla tre (tusen?) dörrar efter tvåminutersvandringen hem, ser att min housemate har skrivit en lapp - vi träffas inte, kommunicerar endast genom lappar på matbordet - svarar, önskar henne en fin dag på jobbet och sätter mig vid datorn. Läser Kissies blogg, kollar facebook, äter nachochips. Och klockan blir halv åtta. DET VILL SÄGA, sovdags.

Godnatt mina vänner!

/T